beritsmamma

Att ha en sån pojkvän som jag har, ja det är nog svårt. Han är ju så rolig, och så in i helvetes snygg, ja helt ärligt. Han är en av dom absolut snyggaste jag vet, och vilken humor han har, vi tycker det är roligt att irritera varandra och oftast slutar det med att den ena blir nerbrottad i sängen (brukar oftast bli jag, men är inte det så himla mysigt så ibland förlar jag med flit hehe). Tänk att jag har de så bra som jag faktiskt har, de känns så konstigt att jag har den där fina pojkvännen, den duktiga pojkvännen och den där otroligt omtänksamma, mysiga pojkvännen. Kan aldrig få nog av honom, jag kan faktiskt inte det. Jag har suttit hemma i bara några timmar nu och jag vill så gärna tillbaka till myset igen, men jag kände att vi skulle få längta, men kanske inte för länge. Kommer säkert sluta med att jag somnar i min pojkväns armar imorgon igen. Men det kan räcka, att jag får längta tills då, för tillslut blir det bara jobbigt. Att få det där smset att han längtar efter mig, mig, mig, mig och åter igen MIG. Vilken känsla det är, av alla han kan längta efter så längtar han efter just mig. För vissa kanske de låter konstigt/överdrivet, men jag är så kär, kär i den finaste killen i världen.