beritsmamma

Det känns bara så himla bra att man har tatt sig upp på fötter igen gång efter gång med hjälp av sina
vänner och familj. Jag är så lycklig att jag står här idag, att jag är den lyckliga tillslut. Att man märkte vad som
verkligen gjorde en starkare, okej kanske inte då, men nu. Jag tror de suger att vara vissa av de jag träffat
just nu asså, aa, I bet it sucks to be you right now ärligt talat. Jag har blivit en vuxen kvinna, jag har blivit mer självsäker, jag har blivit snyggare (jepp, ni hörde rätt, jag tycker att jag ser bättre ut nu), jag har blivit mer förståndig och jag har LÄRT mig av mina misstag. Ibland undrar jag om jag ens var kär eller om jag bara var kär i känslan av att ha någon. Men thank god I'm still alive, att jag tagit mig hit. Jag försökte föreställa mig hur ett liv utan Ludvig skulle vara men de kändes liksom inte rätt, det är som om han skulle vara med. Jag var inte den galna studenten som åkte på suparresa och låg med en drös med killar eller söp skallen av mig för att jag skulle ta studenten, för det där är inte jag. En tjej kollade jättekonstigt på mig en gång när jag sa att jag aldrig haft något engångs ligg, men allvarligt, vafan är det så konstigt för? Ibland undrar jag var världen har tagit över. Jag är stolt över att jag är jag och att jag gick med på att få älskas av den finaste mest speciella killen jag någonsin träffat, för jag har nu en ny bästavän och en alldeles underbar pojkvän. Jag tror verkligen på ödet, och jag tror det
var menat att jag och Ludvig skulle träffa varandra. Det är inte alla som har den äran att få älskas av någon så jag ska verkligen njuta av varje sekund jag har med min Ludvig, för ibland glömmer man bort vilken tur man har.